C a m i l l a

Allt detta hände ca 8 dagar innan jag skulle börja jobba efter min sjukskrivning. I stället blev det en förlängd sjukskrivning.

När jag skulle ta bort gipset andra gången så skulle jag bara träffa en syster. Jag krävde att en läkare skulle titta på armen innan jag gick därifrån och att jag skulle få en röntgen. Läkaren kom, men nån röntgen fick jag inte. Nu skulle det verkligen inte vara någon fara med min arm. Allt skulle bli bra nu...

På mitt andra sjukintyg står det att jag är i behov av sjukgymnastik efter avgipsningen men någon sådan fick jag inte.

Allt som allt så tycker jag inte att jag har blivit bra behandlad under mina besök inom vården!

Jag har haft olika läkare varje gång och ingen har visat något större intresse för just MIN brutna arm x 2. Som patient vill man att läkaren ska ta skadan på allvar och inte behandla en som att man är en i mängden utav armbrott. Speciellt inte efter att man brutit den 2 gånger under 2 månader. Jag har uppfattat alla läkare som att de har varit nonchalanta. De jobbar bara efter standard och rutiner, inte efter patientens behov och problem.

Eftersom alla människor ser olika ut och läker olika så borde det inte finnas nån standard-utlåtande om vad man ska göra och inte göra.

Sammanlagt har jag varit sjukskriven i 5 månader. Detta har naturligtvis påverkat mig både socialt och psykiskt.

Socialt så tappade jag väldigt mycket eftersom jag inte kunde spela fotboll. Under min första tid med gips hade jag ofta värk och när jag tog värktabletter blev jag trött. Jag orkade inte umgås med vänner och familj så mycket som jag ville. När jag träffade nya människor eller vänner som man inte sett på länge så fanns det bara ett samtalsämne, min arm..

Psykiskt har jag inte varit lika glad som vanligt. Jag blev såklart ännu mer deppig efter andra gången man bröt armen. Orkade jag gå igenom det här en gång till? 

Jag gjorde en anmälan mot sjukhuset och läkaren som skrev ut mig, men fick avslag. Någonstans vill man få upprättelse, för allt slarv som jag ser det.

Jag har ofta varit arg och irriterad pga att jag har varit så begränsad och handikappad. Jag har hela tiden varit beroende av någon. Självklara saker i min vardag, klarade jag inte av längre.

Självförtroendet gick mer eller mindre i botten.

Mellan ortopeden och handrehab har det inte varit något sammarbete överhuvudtaget. Jag har själv fått tagit kontakt med arbetsterapins handrehab på sjukhuset. Där träffade jag en kvinna som har varit till mycket hjälp. Jag berättade om min orörlighet och minskad muskelstyrka. Hon hjälpte mig att skaffa en stödskena till armen och har kontrollerat min rörlighet. Hon har även hjälpt mig fått en ny röntentid eftersom min arm ännu inte går att rotera fullt ut.

I och med nedsatt rörelseförmåga har jag kompenserat det med resten av kroppen. Detta har nu orsakat att min kropp felbelastar när jag lyfter eller rör mig i vissa vinklar.

Detta har påverkat mig i jobbet och min hälsa. Hela min högra sida har drabbats, från axeln ner till vaden. När jag spelar fotboll får jag krampkänningar i vaden och i arbetet tar överkroppen mest stryk.

På jobbet känner jag ofta smärta när jag gör olika lyft och när jag bär saker. I vissa fall klarar jag inte av att göra mina arbetsuppgifter, då får mina kollegor göra dem åt mig.

Det som händer nu är väntan på en ny röntgen-tid. Läkare och handrehab har kollat på armen och det vekar till 99% som om armen har läkt fel. Det är tydligen en felvinkel på den, därav nedsatt rörelseförmåga. Handrehab sa att jag har 2 alternativ; leva med det eller operation.

Jag väljer så klart operation. Jag vill inte att resten av min kropp ska drabbas mer pga armen.

Just nu känns det väldigt tungt! Att behöva gå med helarmsgips en tredje gång inom ett år känns fruktansvärt. Ensamheten, tröttheten, värken, vardagens problemlösning...

Psykiskt är det ganska knäckande.

Det som oroar mig just nu är att de inte kan göra någonting åt det, att jag måste leva med detta handikapp. Att resten av min kropp ska bli lidande. Att jag inte kan jobba med det jag vill, inte spela fotboll.

Det enda som jag tycker har varit positivt med hela den här resan är kvinnan på handrehab. Hon ser MIG och vill verkligen hjälpa mig. Hon tar mina brott på allvar och tycker liksom jag att jag har blivit dåligt behandlad, resan igenom.

Det mesta har varit en negativ upplevelse. I mina ögon fungerar inte sjukvården så bra som jag trodde. Inga personliga bemötanden, eller någon läkare som man får förtroende för.

Jag tycker att rutiner bör ses om...

Jag har inte blivit kallad till ett enda återbesök för att kontrollera hur det går med min arm.

The End..