Historien om min arm... del 2
Smärtan fortsatte... Jag tränade fotboll, fast inte för fullt. Jag försökte använda armen så normalt som möjligt.
Till slut var det dags för avgipsning.
Armen var så klart svag och ganska orörlig efter 6 veckor i gips.
Jag berättade om smärtorna som jag haft men det kändes inte som läkaren tog det på allvar.
Jag hade även två knölar där brotten var. Jag blev lite orolig och frågade vad det var för något. Läkaren berättade lite snabbt och oförklarligt vad det berodde på, men mycket klokare blev jag inte på det svaret.
Jag frågade ang fotbollsträningarna, om man kunde börja direkt och om det var något skydd man kunde använda när man tränade. Träna kunde jag göra direkt, men jag skulle inte göra saker som gjorde ont. Ang skyddet så förstod han inte vad jag pratade om utan hänvisade mig någon annanstans, som han själv inte riktigt visste var det var. Inget svar där alltså..
Att brottet skulle gå upp igen var i stort sett en omöjlighet eftersom jag haft gips i 6 veckor, sa han.
Jag fortsatte träna fotboll, men var så klart försiktig och jag lindade ett bandage runt armen för säkerhetens skull.
Jag hade mer eller mindre tjatat mig till att få gå till handrehab, men till arbetsterapins handrehab på sjukhuset fick jag inte komma, Istället fick jag en remiss till Alnö vårdcentrals sjukgymnast.
Sjukgymnasten kollade på min arm och skickade med mig några papper med olika övningar på som jag skulle träna. 2 veckor senare skulle jag komma på återesök.
2 veckor efter att jag hade tagit bort gipset, dagen innan jag skulle till sjukgymnasten, spelade jag match med fotbollslaget. För säkerhetens skull använde jag fortfarande bandage.
Vid en kollision med en motspelare fick jag en smäll på armen. Jag hoppades att smärtan skulle gå över. Jag intalade mig själv att det bara gjorde ont av själva smällen, det skulle gå över... Smärtan var inte lika hemsk som när jag bröt armen första gången.
Jag försökte använda armen som vanligt den kvällen, men det gjorde ont hela tiden.
Dagen efter var det återbesök hos sjukgymnasten. Jag berättade vad som hänt och att jag hade riktigt ont i armen. Jag berättade att rörelseförmågan och styrkan var helt nedsatt.
Hon tog tag i min arm och vred för att kolla rörelsen. Då blev smärtan för mycket och jag började gråta.
Hon sa att jag skulle gå hem o vila armen över helgen och komma tillbaka på måndag om det inte hade blivit bättre.
På väg ut genom dörren så möter vi en läkare. Hon stoppar honom och rådfrågar om min arm. Han skickar oss till en annan läkare. Den läkaren klämmer och känner på armen och säger att den känns bra, men att jag kan få åka in på en akutröntgen för att slippa vara orolig.
Väl inne på röntgen visar det sig att båda brotten har gått upp...
Ännu en kvinlig läkare, hon och en syster skulle lägga nytt gips på mig. Hon kollade på röntgenbilderna och konstaterade att benen låg fint, så nån operation behövdes inte.
Mamma och jag fick också se på bilderna och vi reagerade över att det inte såg så fint ut. Det såg ut som en kross-skada, med benflisor och knölar. Men tydligen berodde det på den tidigare läkningen. Hon tyckte att det såg helt normalt ut.
Åter till gipsningen. Efter flera försök fick de till gipsningen. De höll på flera gånger att lägga om, byta storlek, ta bort, lägga in skummgummi som de glömt, rätta till armen i rätt vinkel m.m. Det kändes inte riktigt som att de hade koll på vad de gjorde. Sen fick jag sitta och vänta i en timme på att gipset skulle torka.
Två systrar kom in för att såga upp gipset med hjälp av en såg-sträng. De höll på i minst 10 minuter innan de gav upp. Läkaren och systern som hade lagt gipset hade lagt ”röret” på fel ställe... Det blev mycket rivande och slitande i min arm då kan jag lova.
Läkaren fick komma tillbaka och skulle försöka såga upp gipset med en liten ”rondell”såg. Hon och systern visste inte hur den fungerade utan höll på att dividera fram och tillbaka om vem som skulle göra det, hur man skulle göra det och var man skulle såga. När läkaren tillslut tar sågen i handen och bestämmer sig för att göra det så fick mamma nog. Hon sa att nu fick de hämta någon som kunde! Man kunde väl inte göra som man TRODDE, tänk om det blir fel! Läkaren hämtade en manlig läkare med brytning som visade hur det skulle gå till.
Någon röntgen efter denna gipsning fick jag inte.
Något som jag reagerade över, förutom hela den här cirkusen, var att första gången som jag blev gipsad så sågade man inte upp gipset. Men andra gången så var det tydligen väldigt viktigt att man sågade upp gipset, så det blev en springa ifall armen skulle svälla.
Vad är det som är rätt och fel? Varför behandlas man olika av olika läkare? Är det inte samma rutiner vid samma typ av gipsning?
Varför kontrollröntgade de inte armen efter att slit som den utsatts för?
